Himlen. Andevärlden. Paradiset. Andra sidan. Det finns många teorier om vad som händer den dag vi dör och vart vi då tar vägen. Forskningen kring det är i mångt och mycket ännu i sin linda men ett obestridligt faktum är att människor i alla tider, i alla religioner och i alla civilisationer har berättelser och vittnesmål om kontakter med andra dimensioner än vår egen.

Tanken att det finns något mer än det som vi kallar för liv ser en del som något skrämmande. En del ser det som en fullkomlig bluff. En del ser det som en tröst.

Att det okända kan kännas skrämmande är inte konstigt, men för mig är tron att på vår existens inte är begränsad till det här livet något som såväl fascinerar som skänker tröst. En tröst i vetskapen att vår existens inte tar slut den dagen vi sänks ner i jorden. Den byter bara skepnad. Det är också en tröst i vetskapen att de vi älskar som lämnat oss fortfarande finns med oss.

Jag tror att vi alla i grunden har förmågan, i olika stor utsträckning, att ta emot budskap från andevärlden. Men i den stressade, högteknologiska tidsålder vi lever i nu är det många som medvetet eller omedvetet stängt ner och tystat sin kanal. Det som inte kan förklaras eller är evidensbaserat finns inte. Tid för att bara stanna upp och lyssna på intuitionen, vårt viktigaste redskap, finns inte heller eller så prioriteras det bort i vardagens alla måsten. I en tid där lyssnande generellt har blivit en bristvara hamnar andevärlden med sina ofta subtila sätt att kommunicera långt bak i kön med allt och alla som vill ha vår uppmärksamhet.

Det är där jag kommer in i bilden. Jag vill vara en tolk till alla de som av en eller annan anledning tappat sin förmåga att lyssna till andevärlden och de budskap de har åt oss.

Det är därför jag valt att skapa Ljuskanalen, en plats där världar möts.

Välkomna!